Området kring Stångån står inför omvälvande förändringar nu när järnvägen Ostlänken snart ska anläggas. Verksamheter lär flytta, byggnader ska renoveras och hyreskontrakt ska skrivas om. Men ännu finns det folk i det området man kan räkna med. En av dem är Filip Anderson.
Filip Anderson gav sig tillkänna under början av ettan på Industriell ekonomi-programmet. Han framstod då som, och visade sig vara, en trygg och stabil pjäs. Han var kanske inte alltid främst i flocken men han fanns alltid där som en klippa att luta sig mot. Med stor ödmjukhet och brinnande engagemang tog han sig an allt som den krävande civilingenjörsutbildningens första år kastade mot honom. Och han klarade allt.
I tvåan har Filip lagt i en högre växel. Under hösten placerade han sig, tillsammans med bland annat den ständige vapendragaren Rasmus, i ytterfilen. Sedan tryckte de ned gaspedalen. Det var knappt att man hann se när de accelererade förbi. Nu ligger de allt som oftast i tät i kurserna och bryter is, och arbeten görs klart och lämnas in på löpande band. Resultaten har kommit därefter.
Vid sidan av den närmast maskinliknande effektiviteten har Filip dessutom en konstnärlig sida. Den upplevs bäst på matsalsgolvet i Kårallen sent på helgkvällarna. En annan minns reptillfällen i diverse replokaler tillsammans med Filip i ettan. När man själv kämpade med att spela rätt toner spelade Filip helt felfritt med skönt gung. Det var som att han inte ens behövde anstränga sig. Fingrarna dansade längs gitarrens hals, förstärkaren ljöd av rock’n’roll och allt han gjorde kändes helt naturligt. I ytterligare några månader har vi privilegiet att se honom briljera tillsammans med sitt band på scen. Ta vara på det.
