Att mäta kvalitet på skolor antar jag oftast görs med mått som resultat på de nationella proven, medelbetyg eller lärartäthet. Sedan skulle det kunna finnas mer oortodoxa metoder att ta till. Lillgårdsskolan är en låg- och mellanstadieskola i stadsdelen Berga i Linköping, där jag för övrigt själv gick en gång i tiden. Vi ska här se att i ett avseende är Lillgårdsskolan nog en av de främsta låg- och mellanstadieskolorna i landet.
År 2005 och 2006 antog Lillgårdskolan under respektive år 26 elever till sin förskoleklass. Det var alltså barn som föddes år 2000 och 2001. För dessa klasser lyckades Lillgårdsskolan med den rätt beundransvärda bedriften att producera en Stanfordelev per klass.
Stanford är rankat som ett av de fem bästa universiteten i världen och antagningen dit är mycket selektiv. Antalet svenska studenter som antas till Stanford är litet, uppskattningsvis runt 5-10 per år. Varje år föds ungefär 100 000 barn i Sverige. Alltså är sannolikheten att ens en elev från en liten svensk skola antas till Stanford nästan infinitesimal. Men Lillgårdsskolan har alltså för dessa årgångar lyckats producera en per klass. Närmare bestämt är det Emanuel Herberthson från 01-klassen och Erik Helmer från 00-klasen, som båda studerar vid Stanford just nu.
Detta kan väl inte vara en slump? Ur den här synvinkeln borde Lillgårdsskolan därmed betraktas som en av de främsta låg- och mellanstadieskolorna i landet! Det vore ju i så fall rätt fantastiskt för den lilla skolan som ligger bland de lugna radhusområdena i östra Berga.
