I veckan kom det dystra beskedet att järnhandeln i Borensberg lägger ned. Detta efter 137 års verksamhet på orten; den första järnhandeln startade nämligen 1887 (en tid då kejsardömet Tyskland nyligen grundats och telefonen var en nymodighet i Sverige). Man kan således säga att en av Borensbergs institutioner nu går i graven. Många är vi som har inhandlat verktyg och dylikt i järnhandeln genom åren. Jag minns själv besök i järnhandeln i min barndom.
Mina tidigaste minnen av järnhandeln är när jag följde med farfar på hans ärenden dit. Kanske var det något trädgårdsredskap som skulle inhandlas. I butiken arbetade då, som jag minns det, två män. Den ena var en rund och pratglad gubbe, den andra var spinkig med kort svart hår.
Spännande var det under senare år, det lär ha varit i mellanstadieåren, att gå till järnhandeln för att inhandla nya fiskedrag till fiskelådan. Efter noggrann inventering och sortering av fiskedragssamlingen, gav man sig iväg till järnhandeln för att köpa ett drag som skulle komplettera den nuvarande uppsättningen. Fiskedragen hängde inplastade på väggen rakt fram när man steg in genom dörren. Flera var av märket Abu Garcia. Ibland köptes en spinnare eller ett skeddrag, ibland slog man till på en ny wobbler. Särskilt häftiga var jiggarna, som var mjuka och färgglada eller såg ut som små fiskar.
I järnhandeln kunde man också köpa metmask och maggot, vilket behövdes när en kompis kom på besök i sommarstugan. Men nu kan Borensbergsbarnen alltså inte längre köpa beten i järnhandeln och deras farfäder kan inte längre köpa trädgårdsredskap i den lilla butiken. Tyvärr är konkurrensen från de stora kedjorna i stan för hård; Borensbergsborna får bila in till Tornbys själlösa köplador istället. Och visst känns det som att det är allt mer sällan som man ser barn med metspön på jakt efter löjor och abborrar i kanalen eller båthamnen.
